32
niskor och platser, som han inte kände, surrade förbi honom.
»Nej, den där Douglas vet ni, med sina moralpredikningar — den ger jag inte något för. Ser ni en morgon var vi ensamma däruppe i aktklassen, han och Lindberg, finnen ni minns, och jag, och vi två gick ner och skulle få lite kaffe — det var nu i juni. — Då vi kom upp satt Douglas där med jäntan mitt i knä. — Ja, vi låtsades om ingenting. Men han bjöd mig inte hem på te efter den betan.»
»Herre Gud!» sade Jenny. »Var det så farligt då?»
»Mitt på våren — i Paris», skrattade Heggen. »Jag skall säga dig, Cesca — Norman Douglas var en bra pojke det — du skall inte säga annat. Duktig också — han visade mig några riktigt bra saker utifrån fästningsvallarna.»
»Ja — och minns du det där från Père Lachaise — med de violetta pärlkransarna ner till vänster» — sade Jenny.
»Ja visst — det var förbannat bra — och flickan vid pianot sen!»
»Ja, men usch, tänk på den där otäcka modellen!» sade fröken Jahrmann. »Det var till på köpet den där feta, halvgamla ljusa ni vet. Och när han låtsades vara så dygdig.»
»Han var det», sade Heggen.
»Pyttsan! Och jag som höll på att bli förälskad i honom bara för den skull.»
»Å, jaså! Nå det förändrar ju saken en smula.»
»Ja, han hade friat till mig en massa gånger», sade Fransiska tanktfullt. »Och jag hade i grunden bestämt mig för att säga ja. Men det var ju i alla fall tur att jag inte hade gjort det.»
»Om du sagt ja», menade Heggen, »skulle du aldrig ha fått se honom med modellen i knä.»
Fransiska Jahrmanns ansikte blev plötsligt ett helt
