annat. Det flög som en blixtsnabb ilning över de mjuka dragen. Så skrattade hon till.
»Usch — ni äro likadana allesamman. Jag litar inte på någon av ert slag. Per Bacco —»
»Det får ni inte tro, Fransiska.» Ahlin lyfte huvudet från handen ett ögonblick.
Hon skrattade igen.
»Ja, jag skall ha mera likör jag, hör ni.»
Framemot morgonen gick Helge vid Jenny Winges
sida genom mörka utdöda gator. En gång stannade
sällskapet framför dem. Två halvvuxna pojkar sutto på en
stentrappa. Fransiska och Jenny pratade med dem och
gav dem pengar.
»Tiggare?» frågade Helge.
»Jag vet inte, den störste sade att han gick omkring med tidningar.»
»Tiggarna här nere äro väl i grunden bara humbugsmakare?»
»Jag vet inte — kanske några — de flesta kanske. Men många sover på gatan — till och med mitt om vintern. Många äro vanföra också —»
»Jag såg det i Florens. Tycker ni inte det är en skandal — folk med otäcka sår — eller förfärligt vanskapade — att de får lov att gå och tigga. Fattigvården borde då verkligen ta hand om sådana stackare.»
»Jag vet inte. Det är nu en gång så här nere. Vi främlingar kan ju inte döma om det. De tycker kanske bättre om det själva — förtjänar väl mera på det sättet.»
»På Piazzale Michelangelo var där en tiggare utan armar — händerna satt uppe vid skuldrorna på honom. En tysk doktor, som jag bodde tillsammans med, sade, att han ägde en villa vid Fiesole.»
»Ja men, det var väl bra det.»
»Hemma hos oss läras de vanföra att arbeta», invände
3—203336, Undset, Jenny.
