34
Helge. »Så att de kan försörja sig själva på ärligt vis.»
»Det räcker nog inte till någon villa i alla fall», sade hon och skrattade.
»Ja, men kan man tänka sig någonting mera demoraliserande än att leva av att exponera sina lyten.»
»Det är väl på sätt och vis alltid demoraliserande att veta att man är vanför.»
»Ja, men i alla fall — att ockra på folks medlidande —»
»Den som är krympling vet ju ändå att man ömkar honom. Och han måste ta emot hjälp av människor eller Gud.»
Jenny gick upp för ett par trappsteg och lyfte en snibb
av ett dörrförhänge, som liknade en slankig madrass. De
stodo inne i en helt liten kyrka.
Där brann ljus på altaret. Skenet bröts mångfaldt mot monstransskåpets gloria av mässingsstrålar, fladdrade oroligt i stakar och mässingspjäser och gjorde pappersrosorna i altarvaserna blodröda och guldgula. En präst stod med ryggen åt dem och läste ljudlöst i en bok; ett par korgossar tassade från och till, bockade och korsade sig och utförde en hel del rörelser, som syntes Helge meningslösa.
Annars var det mörkt i den lilla kyrkan — i två sidokapell fladdrade två försvinnande små nattlampslågor, som svävade i mörkblänkande metallkedjor framför bilder, som voro ännu svartare och mörkare.
Jenny Winge knäböjde på en halmpall. Hennes händer lågo knäppta på armstödet framför henne och hon höll huvudet något bakåtböjt, så att hennes profil skarpt avtecknade sig mot ljusens mjuka guldglans, som glimrade i det uppstrukna hårburret och smög sig in en bit över halsens slanka, nakna linje.
Heggen och Ahlin togo ljudlöst halmstolar från en hög, som var uppstaplad omkring en av pelarna.
