Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

36

Han for upp av att Heggen rörde vid hans skuldra. Han blev röd — han hade nickat in.

»Ni har tagit er en lur ni också», sade Heggen.

Ute stodo de höga tysta husen i den grå skymningen — sovo med stängda luckor genom alla våningarna. Men på en sidogata skar en pinglande spårvagn fram, en droska skramlade över stenläggningen och en och annan förfrusen och sömnig figur masade sig fram på trottoaren. De veko in på en gata, vid vars slut de sågo obelisken framför Trinita-dei-Montikyrkan — den stod vit mot Pincios svarta stenekar. Inte en människa syntes till — och inte ett ljud;hördes utom deras egna steg på stenläggningen och en liten fontän, som sorlade inne på en gård — och så långt borta genom stillheten plaskade springbrunnen på Monte Pincio mot sin stensockel. Och medan de gingo emot ljudet sköt det upp i honom en fin, tunn stråle av fröjd — som om hans egen glädje från kvällen förut väntat på honom däruppe vid det springande flödet under stenekarna.

Han vände sig till Jenny Winge och han visste inte av att hans ögon och hans stämma bådo för hans lilla glädje.

»Här uppe stod jag i går kväll och såg solen gå ned. Jag tyckte det var så underligt. Jag har nämligen arbetat på det i årtal. — Jag måste hit för mina studiers skull — jag skulle ju bli arkeolog, men jag måste undervisa som lärare från det jag tog förberedande examen. Jag har ju alltid väntat på den dagen, då jag skulle komma hit — liksom förberett mig på den. Och så stod jag här — med ens. — Och det kändes som om jag varit fullkomligt oförberedd.»

»Ja», sade Jenny. »Det förstår jag så väl.»

»För resten, ända sen jag kom av tåget — såg de där ruinerna av termerna rakt ovanför — solen över de tunga gula ruinerna — mitt ibland de flotta nya byggnaderna med kaféer och kinematografer — spårvagnarna på