torget och anläggningarna och den härliga fontänen som det är så mycket vatten i — så tyckte jag, att det just var så vackert med de gamla murarna i de moderna kvarteren och stadstrafiken runt omkring.»
»Ja», sade hon med glad röst och nickade, »det tycker jag också om.»
»Och så gick jag nedåt. Det var nytt och gammalt om vart annat. Och springbrunnar överallt, som sorlade och rann och plaskade. Jag gick ända ut till San Pietro; det var mörkt då jag kom dit och jag stod och såg på de två fontänerna där. De spela visst hela natten här i staden.»
»Hela natten, nästan vart man kommer, så hör man sorlet av springbrunnar. Här är ju så stilla på gatorna om natten. Där som vi bor, fröken Jahrmann och jag, är det en liten fontän nere på gården. Vi har balkong till våra rum — när det är milda nätter sitter vi därute och hör på, hur det rinner, till långt fram på natten.»
Hon hade satt sig på stenräcket. Och Helge Gram stod på samma fläck som kvällen förut och såg igen ut över staden, som låg där med sina höjdsträckningar bakom, gråvit och förvittrad under en himmel så ljus och klar som över högfjällen. Han insöp den isande rena och kalla luften.
»Ingenstans i hela världen», sade Jenny Winge, »äro mornarna som här i Rom. Jag tycker det är som om hela staden sov — en sömn, som blir lättare och lättare — och med ens är den vaken, utsövd och sund. Heggen säger att det kommer sig av luckorna — det finns inga rutor, som fångar morgonljuset och blänker.»
De sutto med ryggen mot morgonrodnaden och den gyllene himlen, mot vilken Mediciträdgårdens pinjekronor och kyrkans två små torn med paviljongerna högst upp avtecknade sig hårt och skarpt. Det var dock ännu en stund till solen gick upp. Men den gråa husmassan där nere började långsamt att stråla ut färger — det var som om
