åsnespann, vilkas seldon hade mässingsbeslag och röda tofsar, på barhuvade kvinnor och svarta ungar, på de små billighetsbodarna och försäljningen av frukt och grönsaker i portgångarna. På ett ställe stod en gammal man och kokte klenäter i flottyr på någonting som liknade en asfaltung. Jenny köpte av dem och bjöd Helge. Men han sade nej tack — tusan till flicka också! Hon åt dem med god aptit — han fick kväljningar bara vid att tänka sig en av de flottdrypande bollarna mellan sina tänder — till på köpet med vermutsmaken i munnen — efter nattens diverse dryckesvaror. Dessutom så smutsig som den gamle mannen var —
Sida vid sida om förfallna, torftiga hus, där grådaskig tvätt hängde till tork mellan de trasiga spjäljalusierna stodo där tunga palats med gallerfönster och utskjutande gesims. En gång tog Jenny honom i armen — en glödröd automobil kom tutande ut ur en barockportal, vände med besvär och susade fram genom den trånga gatan, där rännstenen mitt i låg full av kålblad och avskräde.
Han gick och njöt — för det var alltsammans så lättfattligt främmande och sydländskt. Och därför att alla hans upplevelser under åratal bestått däri, att hans fantastiska drömmerier törnat emot en vardaglig, småaktig verklighet, så att han till sist, för att värja sig mot smärtan därav, själv försökt att håna bort sina drömmar och korrigera sina fantasier, bjöd han också nu till att inskärpa hos sig själv, att i detta romantiska kvarter bodde det naturligtvis samma slags människor, som i alla andra stora städer — bodflickor och fabriksarbetare och typografer och telegrafister — folk, som dagligen arbetade på kontor och vid maskiner — likadana här, som på alla andra ställen i världen nu. — Men han tänkte denna tanke med förunderlig glädje, därför att dessa gator och hus, som liknade vad han drömt, voro en likaså påtaglig realitet.
De kommo ut på en öppen plats, där solen gassade vitt och milt efter vandringen genom de små gatorna med
