50
Då han vände sig om i porten stod hon och skrapade på duken med palettkniven. Hon gnolade — det var visan från i natt. Nu kom den till honom som någonting bekant. Och han gnolade den själv medan han gick nedåt gatan.
IV.
Jenny lyfte armarna över täcket och lade dem bakom nacken. Men det var iskallt i rummet och mörkt; inte en dagstrimma mellan luckorna en gång. Hon strök eld på en tändsticka och såg på klockan — strax sju. Lite till kunde hon ligga och dåsa — hon kröp helt ned under täcket igen och borrade kinden i kudden.
»Jenny — sover du?» Fransiska öppnade dörren utan att knacka. Hon gick bort till sängen och famlade i mörkret efter väninnans ansikte — klappade henne: »Trött?»
»Nej då! Nu skall jag stiga upp.»
»När kom du hem då?»
»Vid tretiden. Jag var ute i Prati och badade före middagen och så åt jag borta vid Ripettan, du vet. Så lade jag mig när jag kom hem. Jag är alldeles utsövd nu — nu skall jag opp.»
»Vänta lite, här är så kallt — jag skall elda åt dig.» Fransiska tände lampan på bordet.
»Du kan ju bara ropa på signoran — nej men kom hit, Cesca! Får jag se!» Jenny satte sig upp i sängen.
Fransiska ställde lampan på nattduksbordet och vände sig långsamt i skenet.
Hon hade tagit på sig en vit spetsblus till sin gröna kjol och virat ett bronsfärgat sidenskärp med påfågelsblå ränder runt om skuldrorna. Om halsen låg den dubbla raden av stora, djupröda koraller — långa, slipade örhängen droppade ned mot hennes gulvita hud. Fransiska
