62
ni bara hade kommit upp till oss — Jenny och jag skulle gärna ha gått med er och sett på rum, vet jag.»
»Tusen tack! Men det kunde jag då verkligen inte besvära er med.»
»Besvära — kära hjärtandes! Men hur har ni det? — Har ni träffat några bekanta?»
»Nej. Jag var uppe i föreningen i lördags, men jag kom inte att tala med någon. Jag satt och såg i tidningarna. Jo, Heggen talade jag ett par ord med i förrgår borta på ett kafé vid Corson. Och så har jag råkat på ett par tyska doktorer igen, som jag lärde känna lite i Florens. Vi var ute på Via Appia tillsammans en dag.»
»Oj då! Äro tyska doktorer roliga, va?»
Helge smålog litet förläget.
»Åh! Ja, vi hade ju en del gemensamma intressen. Och när man går så här och inte har någon annan att tala vid —»
»Ja, men ni måste vänja er vid att tala italienska. Ni har ju läst det. Vill ni gå ut med mig ett slag — så talar vi bara italienska hela tiden? Jag skall vara maestra för er. Fruktansvärt sträng.»
»Tusen tack! Men ni skulle nog inte finna mig rolig, fröken Jahrmann — annat än ofrivilligt.»
»Vänta — nej, men vet ni! Det var två gamla danska damer, som reste till Capri i förrgår. Tänk om deras rum är ledigt — det är det bestämt. Ett litet vackert, billigt. Jag minns inte vad gatan heter, men jag vet var det är. Skall jag följa er dit, så ser vi på det? Kom då!»
Nere i trappan stannade hon och såg upp till honom med ett litet förläget leende.
»Jag bar mig förskräckligt illa åt mot er den där kvällen, då vi var ute tillsammans. Jag får be er om ursäkt för det.»
»Men kära fröken Jahrmann!»
»Jo. Men jag var sjuk. Å ni må tro jag fick ovett av Jenny. Men jag hade förtjänt det.»
