64
blommor på balkongerna och ovanpå de gråa taken funnos loggior och terrasser med gröna buskar.
Fransiska pratade oavbrutet med värdinnan — medan hon tittade in i kaminen och kände på sängarna — och dess emellan gav hon honom upplysningar.
»Det är sol här hela förmiddagen. När den ena sängen kommer bort blir det inte så lite plats heller. Kaminen ser bra ut. Det kostar 40 lire utan ljus och värme och 2 för servizio. Det är billigt. Skall jag säga att ni tar det? Ni kan flytta hit i morgon om ni vill.
Ingenting att tacka för. Ni förstår väl att jag tycker det är roligt att kunna hjälpa er lite», sade hon i trappan. »Bara ni kommer att trivas. Signora Papi är renlig, det vet jag.»
»Ja, det är väl en sällsynt dygd här nere?»
»Åh nej då. Jag tycker de äro inte ett dugg bättre de som hyr ut rum i Kristiania. När som min syster och jag bodde vid Holbergsgate — så hade jag satt ett par nya lackskor under sängen, men jag tordes aldrig ta fram dem igen. Ibland tittade jag på dem — de stod och såg ut som två små vita ludna lamm.»
»Ja», sade Helge. »Jag har ju alltid bott hemma jag.»
Fransiska brast plötsligt ut i skratt.
»Vet ni, signoran trodde att jag var er moglie. Att vi skulle bo där bägge två. Jag sade att ni var min kusin — hon såg för resten en smula perplex ut. Cuzina har visst inte god klang nånstans i världen det.»
De skrattade båda två häråt.
»Har ni lust att gå ett slag?» frågade fröken Jahrmann plötsligt. »Ska vi gå ut till Ponte Molle? Har ni varit där? Orkar ni gå så långt? Vi kan ta spårvagnen hem, förstår ni.»
»Ja men, orkar ni — ni är ju inte frisk?»
»Ja, jag mår just bra av att gå — var så god och gå! säger alltid Gunnar — Heggen menar jag.»
Hon småpratade i ett sträck och såg ibland upp för att
