se om det roade honom. De gingo på den nya vägen utmed Tibern. — Floden vältrade grågul fram under de gröna kullarna. Det vilade små pärlemorblanka skyar över Monte Marios mörka småskog med de grågula villornas block mellan de evigt gröna träden.
Fransiska hälsade på en poliskonstapel och log mot Gram.
»Tänk den där fyren har friat till mig, vet ni. Jag spatserade ofta här ensam, och så brukade jag prata med honom. Och så friade han till mig. En son till en tabaccaro har för resten också friat till mig Jenny gav mig så mycket ovett för det — hon sade att det var mitt eget fel, och det var det kanske också.»
»Jag tycker att fröken Winge ger er väl mycket ovett, jag. Hon tycks vara en sträng mamma.»
»Jenny nej. Bara när jag behöver det. Gud give att någon hade varit det förr» — hon suckade. »Men det har ingen, dess värre.»
Helge Gram kände sig lätt och fri, där han gick med henne. Det var något så mjukt över henne — gången, stämman, ansiktet under den stora, ludna klockhatten. Det var som om han inte riktigt kunnat med Jenny Winge, då han tänkte på henne nu — hon hade så självsäkra ljusgråa ögon — och en så förfärlig aptit. Cesca talade just om att hon knappast kunde äta något om dagarna.
Och han sade:
»Fröken Winge är visst en ung dam som är mycket bestämd av sig.»
»Ja, det skall Gud veta. Hon har karaktär, hon. Tänk — hon har alltid velat måla. Och så måste hon vara lärarinna. Å, hon har slitit! Ja, det syns inte på henne nu. Hon är så stark, så hon liksom genast rätar upp sig igen. Men först då jag råkade henne på målarskolan, var det som något hårt och slutet hos henne — jag vet inte — pansrat, säger Gunnar. Hon var förtviv-
5—203336. Undset, Jenny.
