66
lat reserverad — jag blev inte alls bekant med henne förrän hon kom hit ned. Modern är änka för andra gången — hon heter fru Berner — hon har tre små halvsyskon — tänk, de hade två små rum, och Jenny låg i en liten jungfrukammare — knogade och läste och utbildade sig och vid sidan av det hjälpte hon modern både med pengar och i huset — de hade inte någon tjänare, och inga vänner och inga bekanta hade hon. Hon stänger liksom igen om sig, då hon har motgång, vill inte klaga — men då hon har medgång öppnar hon armarna för alla som behöver stöd av henne.»
Fransiska hade fått heta kinder. Hon slog helt upp sina stora ögon emot honom.
»Jag, ser ni, har aldrig haft andra bekymmer, än dem som jag själv ställt till åt mig. Jag är lite hysterisk av mig, och så låter jag mina egna stämningar löpa i väg med mig. Men Jenny brukar tala med mig om det — hon säger, att det enda obotliga onda, som vi råkar ut för har vi alltid förskyllt själva. Och om man inte kan träna sin vilja till att behärska sina stämningar och drifter och allt sånt där, säger hon — om man inte längre är herre över sig själv så gör man bäst i att skjuta sig, säger Jenny.»
Helge smålog ner till henne. »Säger Jenny» och »säger Gunnar» och »jag hade en vän, som brukade säga». Så ung och tillitsfull hon var.
»Ja. Men det gäller kanske andra lagar för fröken Winge än för er. Kan ni inte tänka er — så olika som ni två äro — att själva det att leva inte betyder det samma för två människor.»
»Nej», sade hon stilla. »Men jag håller så mycket av Jenny — jag behöver henne så väl.»
De hade kommit till bron. Fransiska lutade sig över räcket. Längre uppåt floden under den brungröna sluttningen låg en fabrik, vars höga smala skorsten kastade en skälvande spegelbild ut i det snabbflytande, gula vattnet.
