Winge — båda gångerna för att be honom till dem. När fru Papi slutligen skrattande avbröt sig — hon stod ju här och störde honom i skrivningen — och försvann — så lutade Helge sig tillbaka i stolen, med armarna bakom nacken. Han tänkte på sitt rum därhemma — bredvid köket, där modern och systern gingo och talade om honom, högt, bekymrat och ogillande. Han kunde höra vart ord — som väl meningen var. Åh — — Och var dag här nere blev en dyrbar nåd. Äntligen, äntligen hade han fred — kunde arbeta, arbeta.
Eftermiddagarna tillbragte han i museer och bibliotek. Men i skymningen, så ofta som han tyckte det gick an, tittade han upp till de båda målarinnorna vid Via Vantaggio och drack te.
I regeln voro de hemma båda två. Ibland voro där andra på besök. — Heggen och Ahlin träffade han oftast däruppe. En gång hade han funnit fröken Winge ensam och bara en gång Fransiska.
De voro alltid i Jennys rum. Där var varmt och hemtrevligt, fast de läto fönsterluckorna stå öppna ända tills det sista blåa kvällsskimret försvunnit. Det glödde och rasslade i kaminen och tekitteln surrade över spritkokaren. Han kände varenda sak i rummet nu mera — studierna och fotografierna på väggarna, vaserna med blommorna i bokhyllan vid sängen, staffliet med Fransiskas porträtt på. Lite oredigt var där alltid — bordet framför fönstret dignade av tuber och färgskrin och skisser och lösa papper och in under det makade Jenny med foten penslar och målargrejor, som lågo kringströdda på golvet, medan hon dukade tebordet. Det låg oftast sysaker och halvstoppade strumpor i soffan, och hon lade undan dem och satte sig att breda smör på käx — eller steg upp för att flytta undan ett spritstrykjärn som stod framme någonstans i rummet.
Ibland brukade han sitta och prata med Fransiska i hörnet vid eldstaden. Stundom for det i Cesca att hon
