72
skulle vara huslig och Jenny skulle sitta och lata sig. Jenny bad om nåd — Cesca röjde upp som en virvelstorm — stuvade undan alla vilsekomna effekter på ställen där Jenny aldrig fann dem igen. Till sist bultade hon felande häftstift i de dukar, som hängde snett och rullade ihop sig på väggarna. Hon använde sin ena sko som hammare.
Gram kunde inte bli riktigt klok på fröken Jahrmann. Hon var alltid vänlig och hygglig mot honom — men aldrig mer så där innerligt förtrolig, som den där dagen då de gingo till Ponte Molle. Stundom var hon så besynnerligt frånvarande det var som om hon inte uppfattade vad han sade fast hon svarade honom vänligt. Ett par gånger hade han en förnimmelse av att han tröttade henne. Frågade han hur det var fatt med henne, svarade hon inte alls. Och då han en gång nämnde något om tavlan med cypresserna sade hon, för övrigt i mycket mild ton:
»Ni får inte bli ond, Gram — men jag tycker inte om att tala om det jag håller på med — förrän det är färdigt — i alla fall inte nu.»
Det var honom som ett slags uppmuntran, att han märkte att bildhuggar Ahlin inte kunde med honom. Svensken kunde således tänka sig honom som rival — för resten hade han ett intryck av att Fransiska dragit sig tillbaka från Ahlin.
När han var ensam gick Helge och tänkte ut vad han ville säga till Cesca — förde i fantasien långa samtal med henne. Han längtade efter att få tala som den dagen vid Ponte Molle — han hade i gengäld velat berätta henne om sig själv. Men när han träffade henne blev han osäker och nervös, visste inte hur han skulle få in samtalet på det han ville, var rädd för att synas påträngande eller taktlös — rädd för att göra något så hon skulle tycka mindre om honom. Så märkte hon hans förlägenhet och kom honom till hjälp, lotsade honom in i småprat och
