bryr han sig då inte mycket om. Det var nu i alla fall skamligt, som han bar sig åt mot henne. Först trugade och tiggde han för att få henne, och sen då hon skulle få barnet, måste hon truga och tigga för att han skulle gifta sig med henne.»
»Har de en liten gosse?» viskade Fransiska.
»Ack, ja. Han kom, då de hade varit gifta i sex veckor — just vid den tiden som jag lämnade Berlin. Hermann reste till Dresden, då de bott tillsammans en månad.
Jag begriper inte, varför han inte kunde gifta sig lite förr. De hade ju avtalat att de skulle skiljas igen. Hon ville det själv.»
»Isch!» sade Jenny. Hon hade hört på en stund. »Att man går sta och gifter sig med föresatsen att skiljas efteråt.»
»Herregud!» Hjerrild skrattade till. »När man känner varandra ut och in — och vet att man inte kan komma ifrån det annars —»
»Då skall man låta bli att gifta sig.»
»Naturligtvis. Fria förhållanden äro ju mycket vackrare. Men Herre Gud — hon måste ju. Hon tänker ge konsert i Kristiania nästa höst och försöka att ge sånglektioner. Det kunde hon ju inte — med barnet — om hon inte hade varit gift — stackare.»
»Nej nej. kanske. — Men det är motbjudande i alla fall. Jag har inte någon sympati för fria förhållanden, om ni med det menar att folk inlåter sig med varandra, fast de förutsätter att de ska tröttna på varann. Bara en sådan där vanlig, platonisk borgerlig förlovning, som blir uppslagen — jag tycker att den som måste slå upp den har fått liksom en liten fläck på sig. — Men har man nu en gång varit så olycklig att ta fel — så att för andra människors skull spela den motbjudande komedien av en hädisk vigsel, där man står och lovar saker, som man på förhand har bestämt att inte hålla, det — —»
