Mrs Gordon gick några steg emot henne och räckte henne handen.
— Vi är samlade här för att tala om er hemresa, sade mrs Gordon till henne. Vad säger du, Karin, om den saken?
Karin sjönk tillsammans för ett ögonblick, riktigt som om hon skulle ha fått ett slag. I hennes matta ögon tände sig den allra djupaste längtan. Säkert såg hon framför sig den gamla gården och tänkte sig, att hon än en gång kunde få sitta vid brasan i storstugan eller stå vid grinden och se boskapen drivas i vall en vårmorgon.
Men detta varade endast ett ögonblick. Karin rätade genast upp sig, och hennes ansikte återtog sitt vanliga uttryck av seg uthållighet.
— Jag ville fråga om en sak, sade Karin på engelska och så högt, att alla kunde höra henne. Guds röst kallade oss att fara hit till Jerusalem. Har nu någon hört Guds röst befalla oss att dra härifrån?
Det blev mycket tyst i rummet efter Karins fråga. Ingen vågade svara henne ett enda ord.
Men Karin hade feber som alla de andra, och hon hade knappast talat ut, förrän man såg, att hon vacklade och var nära att falla. Mrs Gordon lade sin arm om hennes liv och ledde ut henne.
När Karin fördes förbi sina gamla sockenbor, var det ett par av dem, som nickade åt henne:
— Tack ska du ha, Karin! sade de.
Så snart Karin var borta, började amerikanarna åter tala om hemresan, som om ingenting hade förefallit. Dalbönderna svarade inte ett ord, men så småningom började den ene efter den andre av dem att smyga sig bort ur församlingen.
— Varför går ni? frågade en av amerikanarna. Mötet ska ju börja nu, bara mrs Gordon kommer tillbaka.
— Märker ni inte, att alltsammans redan är avgjort? sade Ljung Björn. Inte behöver ni hålla möte för vår skull. Vi höll på att glömma det, men nu minns vi på nytt, att ingen annan än Gud kan bestämma över vår hemresa.
Och amerikanarna sågo med förvåning, att Ljung Björn och alla hans sockenbor lyfte huvudet högre och sågo mindre
100
