Gabriel fick alltså stå kvar innanför dörren och kunde nu höra varje ord, som Gertrud sade. Hon hade inte så stark feber, att hon yrade, men hon talade ständigt om brunnar och strömmar såsom alla de andra sjuka. Oupphörligen klagade hon också över den förfärliga, brännande törsten, som plågade henne.
Betsy hällde en gång upp vatten i ett glas och bjöd den sjuka.
— Drick av det här vattnet, Gertrud! sade hon. Det är inte farligt.
Gertrud reste sig en smula från huvudgärden, fattade om glaset och förde det upp mot läpparna. Men innan hon hade smakat det, ryckte hon tillbaka huvudet.
— Kan du inte känna hur förfärligt illa det luktar? klagade hon. Du vill visst alldeles förstöra mig.
— Det finns varken smak eller lukt på det här vattnet, sade Betsy saktmodigt. Det har blivit alldeles särskilt renat, för att de sjuka ska kunna dricka det utan fara.
Hon trugade henne att dricka, men Gertrud stötte undan glaset så häftigt, att vatten spilldes ut på täcket.
— Jag tycker, att du borde se, att jag är nog sjuk ändå, utan att du behöver förgifta mig, sade hon.
— Du skulle bli bättre, om du bara vågade smaka vattnet, envisades Betsy.
Gertrud svarade inte, men om en stund började hon snyfta och gråta.
— Å, käraste barnet mitt, varför gråter du? frågade Betsy.
— Det är så förfärligt, att ingen kan skaffa mig drickbart vatten, sade Gertrud, att jag ska ligga här och dö av törst, utan att någon har barmhärtighet med mig.
— Å, nog vet du, att vi ville hjälpa dig, om vi kunde, sade Betsy och klappade hennes hand.
— Varför ger ni mig inte vatten då? snyftade Gertrud. Jag är inte sjuk av annat än törst. Jag skulle bli bra i samma ögonblick, som jag finge dricka gott vatten.
— Det finns inte bättre vatten än detta att få i Jerusalem, sade Betsy sorgset.
Gertrud hörde inte på henne.
102
