skulle ligga. Det föreföll, som om han sedan inte kunde slita dem därifrån.
Hellgum hade redan förut under resan talat om för bönderna, att Jaffas hamn var så grund, att endast fiskebåtar och små segelfartyg kunde löpa in där. Stora ångbåtar som Augusta Viktoria måste kasta ankar på en öppen redd och passagerare och varor föras i land i roddbåtar. De visste också, att landningen kunde vara mycket farlig, om vädret var dåligt, eftersom man en lång stund måste ro fram på det öppna havet, utan skydd mot vind och våg.
Men nu hade de lugnt och stilla väder, och Hellgum, som förra gången hade haft en svår landning, var mycket glad häråt. Han visade dem två svarta klippor, som lågo mitt i själva hamninloppet på endast ett par årtags avstånd från varandra, och sade, att mellan dem måste alla båtar ro fram, som skulle in till Jaffa. Det hade hänt mer än en gång, när det hade varit stark storm, att de små roddbåtarna hade vräkts mot dessa klippor och blivit slagna i bitar.
Augusta Viktoria hade inte legat länge på redden, förrän en hel massa roddbåtar kommo utskjutande från staden. De foro ut på havet med en fart, som om de flöge. Bönderna kunde inte annat än tycka, att det var duktiga karlar, som rodde dem. De reste sig halvt upp och rodde stående för att få bättre fart. De voro en smula försiktiga i början, men när de hade kommit förbi de båda farliga klipporna, började en skarp kapprodd. Det hördes ända ut till ångbåten hur de skrattade och eggade varandra med tillrop.
— Det är så de gör, sade Hellgum. Var och en av dem är så ivrig att komma först, att de ofta nog sätter passagerares liv på spel för sin brådskas skull. Ni ska se på dem, när de kommer ombord! Det är ingen av dem, som inte har ansiktet fullt av ärr och skråmor. Det är det vildaste sjöfolk vid Medelhavet. De skyr inte ett knivhugg eller ett slag med årån, när det gäller att hindra en kamrat att ro förbi dem.
Ännu medan Hellgum talade, kom ett par Jaffasjömän ombord. Det var så storväxta och starka karlar, att dalkarlarna blevo förvånade. De hade inte väntat sig, att det skulle finnas så präktigt folk i det här försummade landet.
