är rent, friskt vatten i den där brunnen, som har sina källor i paradiset.
— Kära, om jag bara kunde skaffa dig av det vattnet, som du längtar så mycket efter! sade Betsy och smålog vemodigt.
Just när Betsy sade detta, öppnade en av hennes små systrar dörren och vinkade åt henne.
— Betsy, mor har blivit sjuk, sade barnet, hon ligger och kallar på dig.
Betsy såg villrådig ut, visste inte hur hon skulle kunna lämna Gertrud. Men om ett ögonblick fattade hon sitt beslut och vände sig till Gabriel, som alltjämt stod kvar vid dörren.
— Du kan väl stanna här hos Gertrud och vaka över henne, medan jag är borta! sade hon.
— Ja, svarade Gabriel, jag ska vaka över henne så gott jag kan.
— Försök bara att få henne att dricka, så att hon kommer ifrån den tanken, att hon ska dö av törst! viskade Betsy, när hon gick.
Gabriel satte sig på Betsys plats bredvid sängen. Gertrud tycktes inte fråga efter om det var han eller Betsy, som satt där. Hon fortfor alltjämt att tala om paradisbrunnen, låg och målade ut för sig hur läskande och friskt och rent vattnet därifrån måtte vara.
— Ser du, Gabriel, jag kan inte få Betsy att tro, att vattnet i den brunnen är bättre än annat vatten här i staden, klagade hon. Det är därför, som hon inte gör något för att skaffa mig det.
Gabriel hade blivit mycket fundersam och grubblande.
— Jag sitter och undrar om jag inte borde gå och hämta hem sådant där vatten åt dig, sade han.
Gertrud blev helt förskräckt och grep honom i rockärmen för att hålla kvar honom.
— Å nej, det ska du inte tänka på, jag klagar bara på Betsy, därför att jag är så törstig. Jag vet så väl, att hon inte kan skaffa mig vatten från paradisbrunnen. Miss Young talade ju om, att muhammedanerna håller den så helig, att de alls inte tillåter någon kristen att hämta vatten ifrån den.
106
