Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/112

Den här sidan har korrekturlästs

Medan han tänkte på detta, överraskades han av att Gertrud sade:

— Det är nog ganska litet folk ute på vägen vid den här tiden på dagen.

”Nu väntar hon visst, att jag ska gå”, tänkte Gabriel, ”nu är jag vackert ute! Och Gertrud ser så upplivad ut, att jag inte törs säga henne, att alltsammans är omöjligt.”

— Ja, det är sant, sade Gabriel dröjande, det ska nog gå bra för mig, ända tills jag kommer fram till Damaskusporten, ifall jag inte råkar någon av kolonisterna.

— Kanske att de då förbjuder dig att gå? sade Gertrud och såg helt ängslig ut. Gabriel hade just ämnat säga något dylikt för att komma ifrån hela företaget, men när han såg hennes ängslan, hade han inte hjärta därtill.

— Inte förbjuder de mig att gå, sade han muntert, de känner inte en gång igen mig, som kommer klädd till vattenbärare med de stora kopparämbaren dinglande om benen.

Gertrud såg lugnare ut. Hon kom genast in på en ny tankegång.

— Jaså, är de så stora, de där ämbaren? sade hon.

— Ja, det kan du lita på, att de är stora, du kan inte dricka ut vattnet, som jag bär hem i dem, på många dar.

Därpå låg Gertrud tyst, men hon såg på Gabriel med ögon, som riktigt tiggde om att han skulle fortsätta, och han kunde inte motstå henne.

— Innanför Damaskusporten blir det värre för mig, sade han, jag vet inte hur jag ska ta mig fram genom folkträngseln.

— Men det går ju ändå för de andra vattenbärarna, sade Gertrud ivrigt.

— Ja, det är inte bara folk, det är kameler också, sade Gabriel. Han försökte att hitta på alla tänkbara hinder.

— Blir du uppehållen länge då, tror du? frågade den sjuka ängsligt.

Det gick Gabriel som förut. Han vågade inte säga Gertrud, att hela vandringen var omöjlig.

— Hade jag haft vatten i ämbaren, så hade jag nog måst

108