Och ropen tillkallar folk från alla håll. Från Omars moské kommer den högste tempelföreståndaren rusande i stor turban och rävskinnspäls, och från ingångarna kommer barnungar, och från alla tempelplatsens hörn kommer dagdrivare, som har legat där och sovit. Och jag ser ingenting annat för mig än knutna nävar och skrikande munnar och högt uppsträckta armar. Och det är ett virrvarr för mina ögon av brunrandiga mantlar och svajande dräkter och röda gördlar och gula tofflor, som stampar mot marken.
Gabriel kastade en blick på Gertrud, när han berättade detta. Hon avbröt honom inte med frågor, men hon hörde på med spändaste uppmärksamhet, och i sin ängslan hade hon rest sig en smula från bädden.
— Jag förstår inte ett ord av vad de ropar till mig, kan du veta, fortfor Gabriel, men jag begriper ju i alla fall, att de är onda, därför att en kristen har vågat hämta vatten ur paradisbrunnen.
Gertrud sjönk tillbaka på kudden alldeles blek.
— Ja, jag förstår nog, att du inte kan komma hem till mig med något vatten, sade hon nästan tonlöst.
Gabriel ämnade just skildra hur han måste lämna ämbaren i sticket och själv fly undan, men åter tänkte han på hur våldsamt och grymt livet hade farit fram med en så mild och vek varelse som Gertrud och kände, att åtminstone han ville vara god emot henne. ”Jag tror visst, att jag får ställa det så, att det här paradisvattnet kommer hem till Gertrud i alla fall”, tänkte han.
— Tar de då vattnet ifrån dig? frågade Gertrud.
— Nej, till en början står de bara och skriker. De vet väl inte rätt vad de vill.
Gabriel höll upp ett ögonblick, han visste inte alltför väl själv hur han skulle reda ut härvan. Då kom Gertrud honom till hjälp.
— Jag hoppades, att han, som satt och talade med sina lärjungar, skulle rädda dig.
Gabriel drog ett djupt andetag.
— Nej, att du kunde gissa det! utbrast han.
