— Jag ser nu, att den där moskéföreståndaren i den vackra rävskinnspälsen börjar ge folket befallningar, fortfor han. Så rycker några stycken av dem sina dolkar ur gördeln och rusar på mig. Det är nog meningen att göra slut på mig med en gång. Men besynnerligt är det, att jag inte är rädd om mitt liv, jag bara fruktar för att de ska spilla ut vattnet. Och när de där karlarna kommer rusande, ställer jag naturligtvis ner ämbaren på marken och mig själv framför dem. Och när de kommer inpå mig, sträcker jag ut armarna och stöter omkull dem. De ser helt häpna ut, när de tumlar om på marken. De visste inte förut vad det ville säga att strida med en dalkarl.
Men snart är de på fötter igen, och flera kommer till. Och nu är de så många, att jag tydligt ser, att jag ska bli övermannad.
— Men då kommer han nog fram, han dervisch-schejken, inföll Gertrud. Gabriel upptog genast idén.
— Ja, han kommer fram mycket stilla och värdigt och säger några ord till folkhopen, och genast upphör den att hota och anfalla mig.
— Jag vet så väl, så väl vad han sedan gör, sade Gertrud.
— Så fäster han en klar, lugn blick på mig, sade Gabriel.
— Nå, än sen då?
Gabriel försökte få fram något, men han var alldeles hjälplös.
— Ja, det har du ju redan gissat, sade han för att locka Gertrud att tala.
Gertrud såg hela scenen alldeles tydligt framför sig. Hon tvekade inte ett ögonblick.
— Så skjuter han dig åt sidan, sade hon, och ser ner i vattenämbaren.
— Ja visst, det är just vad han gör, sade Gabriel.
— Han ser ner i vattnet från paradisbrunnen, sade Gertrud betydelsefullt. Men innan hon hann säga något mer, hade Gabriel, utan att han själv visste om det, läst sig till hennes tankar, så att han på en gång hade klart för sig hur Gertrud tänkte sig upplösningen av äventyret. Han började berätta mycket ivrigt.
114
