— Se på dem! sade Hellgum. Se hur de far fram över däcket som stormvindar! Vi ska tacka Gud, att vi har fått så vackert väder, att vi kan komma i land utan fara.
Men när han sade detta, steg Birger Larsson fram och sade några ord, som dalfolket aldrig glömde.
— Jag vet inte vad ni andra tänker om saken, men jag för min del skulle allt ha tyckt mest om, ifall det hade varit full storm här i hamnen och om skummet hade sprutat över de där svarta klipporna, som Hellgum är så rädd för. Jag skulle ha önskat, att vi hade blivit hämtade i land av de vildaste roddare, i de sämsta båtar, så att vi hade fått visa, att vi litar så fast på Guds ledning, att ingenting kunde hindra oss från att landstiga på den här kusten.
— Amen, amen! sade bönderna den ene efter den andre. Och deras hjärtan fylldes av en så stark förtröstan, att de kände det, som om de hade kunnat gå på vattnet.
Nu hände det emellertid, att så snart som bönderna hade
kommit i land i Jaffa, blev Birger Larsson sjuk. Det var
just ingen god luft, som slog dem till mötes, när de vandrade
genom Jaffas gator till järnvägsstationen, och Birger kände
feberrysningar ila genom kroppen. Men han ville inte låtsa
om, att han var illamående, utan när bönderna hade satt
ner sin packning på stationen och gingo för att bese staden,
följde han med dem.
Det hade fallit sig så, att dalfolket hade kommit till Palestina i augusti, som är den allra hetaste månaden där i landet. Solen steg så högt på himlen, att den sken rätt ner på människornas hjässor, inga moln syntes, allt såg så förtorkat ut, att man kunde förstå, att Hellgum talade sanning, när han påstod, att det inte hade regnat sedan april.
Han sade, att det inte var så varmt i Jaffa som på andra ställen i landet, därför att det låg vid havet, men nog funno dalbönderna, att det gavs mer än tillräckligt av värme där också. På vägen till stationen sågo de stora ricinusplantor stå och skrumpna ihop i solskenet, och pelargonior, som
8
