INGMAR INGMARSSON.
En söndagseftermiddag, då dalbönderna hade varit ett och ett halvt år i Jerusalem, voro de och de andra kolonisterna samlade till gudstjänst. Det led mot jul, och vintern var inträdd, men dagen var mycket varm och mild, så att fönsterna i den stora församlingssalen kunde stå öppna.
Mittunder det man höll på att sjunga en av Sankeys sånger, hördes en ringning på portklockan. Det var en svag och ödmjuk ringning, bara ett enda klämtande, om inte fönsterna hade stått öppna, skulle ingen ha hört den. En av de unga karlarna, som satt nere vid dörren, gick för att Öppna, och sedan tänkte ingen mer på vem som kunde ha kommit.
En stund efteråt hördes tunga steg komma långsamt och försiktigt uppför marmortrappan. När den gående hade nått till det översta trappsteget, gjorde han ett långt uppehåll. Han tycktes stå stilla och betänka sig, innan han med än större tvekan gick över marmorgolvet i den stora öppna förstugan utanför församlingssalen. Äntligen lade han sin hand på låsvredet och klämde ner det. Därpå öppnades dörren så mycket som en fjärdedels tum, och längre tycktes den inte vilja komma.
När stegen först hördes, hade dalbönderna alldeles ofrivilligt sänkt rösterna för att höra bättre, och nu vände de alla sina ansikten mot ingången. Det där försiktiga sättet att öppna en dörr var dem så välbekant. De glömde rent bort var de befunno sig, tyckte, att de sutto hemma i Dalarne i en av sina egna små stugor. Men ögonblicket därefter kommo de åter till sig själva och sågo ner i sina sångböcker.
Dörren gled nu upp sakta och ljudlöst, utan att den, som stod utanför, ännu lät se sig. På Karin Ingmarsdotter och ett par andra gick rodnaden som en röd sky över ansiktet, alltmedan de sökte hålla tankarna samlade och följa med
