hade i tankarna. Inte kunde han anförtro henne, att han jämt gick och tänkte på den allra käraste, som hade dragit bort till det främmande landet. Det kunde han ju rakt inte. Och inte heller tyckte han, att han kunde tala med henne om att han jämt gick och väntade på det Guds straff, som skulle komma över honom, därför att han hade brutit sitt ord, och att han var rädd för att tänka på sin far i himmelen och inbillade sig, att alla människor klandrade honom. Det visades honom visserligen stor aktning av dem han talade med, men han var så svårmodig, att han misstänkte, att alla gjorde narr av honom, så snart han vände ryggen till, och sade, att han inte var värd det namnet han bar, och allt möjligt i den vägen.
Här ska nu talas om hur det tillgick, då Ingmar första gången lade märke till att han hade en hustru.
Det hände sig så, att när Ingmar och Barbro hade varit gifta ett par månader, blevo de bjudna på bröllop till släktingar, som bodde i hennes socken. Det var en lång väg att fara, och de måste stanna en timme på en gästgivargård för att låta hästen beta. Det var dåligt väder, och hustrun gick upp i övervåningen och satte sig på ett av gästrummen, medan hon väntade. Ingmar vattnade hästen och gav honom havre, sedan kom han in i rummet, där hustrun hade slagit sig ner. Han sade ingenting till henne, satt bara och tänkte på hur svårt det var, att han skulle ut bland människor, och undrade om de där borta i bröllopsgården skulle låta honom märka vad de tänkte om honom. Medan han satt så där och pinade sig, kom den tanken över honom, att allt det här egentligen var hustruns skull. ”Om hon inte hade önskat att gifta sig med mig”, tänkte han, ”så vore jag ännu en tadelfri man. Jag hade inte blivit utsatt för någon frestelse, och jag behövde inte vara rädd för att se hederligt folk i ansiktet.”
Aldrig förr hade det fallit Ingmar in, att han kunde komma att hata hustrun, men just i den stunden tyckte han, att han gjorde det. Emellertid fick han snart annat att tänka på. Några karlar hade kommit in i en sal, som låg utanför gästrummet. De hade väl sett Ingmar och hans hustru, när de
120
