kommo körande, och nu började de tala om dem. Och det var sådana väggar i den där gården, att de, som sutto innanför, kunde höra varje ord.
— Jag undrar hur de två kan ha det, sade en av karlarna.
— Aldrig trodde jag, att Barbro Svensdotter skulle bli gift, inföll en annan.
— Jag minns hur kär hon var i Stig Börjesson, som var sommardräng på Bergersgården för en tre fyra år sedan.
När hustrun hörde, att karlarna talade om henne, sade hon hastigt:
— Jag undrar om det inte är tid på att resa nu.
Men Ingmar tyckte, att det var förargligt, att de främmande skulle få veta, att han och hon hade suttit innanför och lyssnat. Han ville hellre sitta kvar, tills de voro gångna.
Men nu bar det sig så, att de där ute fortforo att tala om Barbro.
— Den där Stig Börjesson var en fattig stackare, och Berger Sven Persson körde bort honom från gården, så snart han märkte, att dottern höll av honom, sade en, som tycktes vara väl bekant med historien. Men då blev Barbro så sjuk av sorg, att gubben fick lov att ge med sig och fara till prästen med Stig och ta ut lysning. Det besynnerliga med den här saken var dock, att när det hade lyst första gången, kom Stig på andra tankar och sa, att han ingen lust hade att gifta sig. Nu var det Sven Persson, som för dotterns skull måste tigga och be, att inte Stig skulle svika henne. Men Stig hade inget förbarmande. Han sa, att han kände sådant hat till Barbro, att han inte mer ville se henne för sina ögon. Han spred ut, att han aldrig hade tyckt om Barbro, utan att det var hon, som hade sprungit efter honom.
Då karlarna fortsatte att tala på detta sätt, blev Ingmar mycket skamsen, han tordes inte se på hustrun. Men på samma gång tyckte han, att sedan de hade hört allt detta, kunde de rakt inte gå igenom det andra rummet.
— Det var nog illa gjort av Stig, sade en annan av dem där ute, men han har också fått ångra sig.
— Han har så, sade en, som inte hade talat förut. Han
