hennes blick, tänkte han: ”Hon ser allt ut, som skulle hon veta vad hon vill.”
— Jag tror inte, att du hör till dem, som det är lätt att tvinga, sade han.
— Å nej, sade hustrun, men far är inte så god att tas med. Den räven han inte kan jaga opp med hund, den fångar han i en fälla.
Ingmar svarade inte. Han hade redan börjat tänka på sitt och hörde knappt vad hon sade. Men hustrun tyckte väl, att när hon hade sagt så mycket, var det bäst att fortsätta.
— Nu ska jag säga dig något, sade hon, far har alltid varit så kär i Ingmarsgården, där han har levat i barndomen. Han skröt alltid med den och med Ingmarssönerna. Jag har inte hört så mycket talas om något annat ställe i världen, och jag tror, att jag vet mer om alla, som har levat här, än vad du gör.
När hustrun hade hunnit så långt i sin berättelse, reste sig Ingmar från bordet, där han hade suttit och ätit, och gick och tog plats på spishällen med ryggen åt elden, så att han kunde se hennes ansikte.
— Så gick det med mig, som du vet, sade hustrun.
— Det behöver du inte röra vid, sade Ingmar hastigt. Han skämdes, när han tänkte på hur han hade låtit henne sitta och plågas på gästgivargården.
— Men du måste veta, att efter det Stig hade övergivit mig, fick far en sådan ångest för att ingen skulle vilja ha mig, att han bjöd ut mig till höger och vänster. Det blev jag snart led åt. Inte var jag väl så dålig ändå, att han skulle behöva tigga folk om att gifta sig med mig.
När hon sade detta, såg Ingmar, att hon rätade upp sig en smula. Hon kastade ner rocken på en stol och såg honom fast in i ögonen.
— Jag visste inte hur jag skulle få slut på det, fortfor hon, men så en dag hittade jag på att säga till far: ”Jag gifter mig inte, om jag inte får Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården.” När jag sa detta, visste jag likaväl som någon annan, att Tims Halvor ägde Ingmarsgården och att
124
