honom. Jag tänker, att det, som du får höra, ska göra mer ont i dig, än om jag kunde piska dig. Du är visst mycket kär i den här Barbro, därför ska jag tala om för dig, att hon är en av dem, som härstammar från hästbytarn på Sorgbacken.
Han stod och väntade på vad min Ingmar skulle göra, men denne såg bara en smula förvånad ut.
— Vad är det du menar? sade han.
— Jaså, vet du inte det, svarade Stig, alltjämt lika rasande, då ska jag tala om det för dig.
Jo, det var en gång en karl, som var begiven på hästbyte. Han reste beständigt från marknad till marknad för att byta hästar och for mycket illa med djuren. Han hade också en mängd skälmstycken för sig med dem. Än målade han vita bläsar i pannan på hästar, som folk visste hade koller, för att de inte skulle bli igenkända, och ibland gav han gamla, utslitna krakar sådant att äta, som gjorde, att de såg feta och glänsande ut just så lång tid, som behövdes för att byta bort dem. Allra värst for han fram med sina hästar, när han skulle provköra dem. Det kom då en riktig galenskap över honom, och han slog och piskade så, att djuren blev som flådda över ryggen och röda köttet lyste fram efter vart rapp.
En gång hade den där karlen legat vid en marknad en hel dag utan att kunna göra några byten. Det kom sig dels därav, att folk hade blivit så ofta lurade av honom, att de var rädda för att ha något med honom att skaffa, och dels var hästen, som han ämnade byta bort den dagen, så gammal och usel, att ingen ville ha den. Han drev den fattiga kraken i vildaste galopp fram och tillbaka genom folkhopen och piskade honom, så att blod dröp ner på skacklorna, men ju mer han visade den, desto skyggare blev folket för att göra handel med honom.
När det led mot kvällen, kunde han nog förstå, att han inte skulle få göra några affärer den dagen. Innan han for hem, ville han ändå göra ett sista försök och körde sin häst med sådan hisklig fart över marknadsfältet, att människorna trodde, att den skulle störta. Mittunder värsta
130
