farten fick han ögonen på en karl, som körde en vacker, svart unghäst och åkte lika fort som han själv, utan att det tycktes vålla hästen den minsta ansträngning.
Inte förr hade hästbytarn stannat och stigit ur kärran, förrän han, som körde den goda hästen, kom fram till honom. Han var liten och spenslig, med smalt ansikte och spetsigt skägg under hakan. Han var alldeles svartklädd, och hästbytarn kunde inte varken av tyget eller tillskärningen gissa sig till från vilken socken han var kommen.
Hästbytarn märkte snart, att den där bonden var bra enfaldig. Han berättade, att han hade en brun häst hemma och att han ville byta bort den här svarta för att få två av samma färg. ”Den hästen, som du körde med, skulle passa bra i färg”, sa han, ”jag skulle vilja ha den, om den eljest duger något till. Men du får vara hygglig och inte lura på mig en dålig häst, för det är ingenting i världen, som jag så litet förstår mig på som hästhandel.”
Det slutade så, förstås, att hästbytarn lämnade honom sin krake och tog den goda unghästen i stället. Aldrig i hela sitt liv hade han lagt selen på ett så välskapat djur. ”Ingen dag har börjat så illa för mig och slutat så väl”, sa han, när han satte sig i kärran för att köra hem.
Det var ingen lång väg från marknadsplatsen till hemmet. Han kom fram, medan det ännu var skymning. När han körde in genom grinden, såg han, att en mängd av hans gamla vänner, hästbytare från flera socknar, stod utanför stugan och väntade på honom. De var i mycket gott humör, och när han kom körande, började de skrika och ropa hurra och skrattade på samma gång alldeles ohejdat.
”Vad är det ni har så roligt åt, karlar?” frågade hästbytarn och drog in tömmarna.
”Jo”, sa de, ”vi har väntat på dig här för att se om det skulle gå för den där karln att lura på dig sitt blinda föl. Vi mötte honom, när han kom körande opp till marknaden, och då slog han vad med oss om att han skulle lura dig.”
Hästbytarn hoppade ur kärran, ställde sig framför hästen och gav den ett förfärligt slag med piskskaftet rätt mellan
