Ingmar ängslig, och den tanken for igenom honom: ”Det var en olycka, att Barbro fick höra detta. Kan det vara möjligt, att det, som jag länge har fruktat för, nu har skett? Kan det vara så, att detta är Guds straff, som jag har väntat på?”
På samma gång hände det, att Ingmar nu för första gången riktigt kände, att han verkligen hade en hustru och att det tillkom honom att ta vård om henne. Därför tvang han sig till att skratta än en gång och låtsade vara alldeles obekymrad.
— Det var bra, att du talade om detta, så att jag slapp att gå och bära agg till dig.
— Jaså, sade Stig, tar du det på det sättet?
— Ja, du tänker väl inte, att jag ska vara lika dum som du och gå och förspilla min lycka för gammalt skrocks och vidskepelses skull.
— Ja, då ska jag inte säga mer för den här gången, sade Stig. Jag får väl se om du är lika säker på dig om ett år.
— Du kan väl komma in och tala med Barbro, sade Ingmar, när han såg, att den andre lagade sig till att gå.
— Å nej, det får vara, sade nu Stig.
När han var gången, gick Ingmar genast in i stugan för att tala med hustrun. Hon stod där inne och väntade honom, och innan han hade hunnit yttra ett ord, sade hon alldeles lugnt:
— Ingmar, inte ska vi väl tro på sådana barnsagor. Inte har jag något att göra med sådant, som skedde för mer än hundra år sedan, om det någonsin har skett.
— Har du hört det då? sade Ingmar. Han ville inte låtsa om, att han hade sett henne stå och lyssna.
— Jag har hört den gamla historien, jag som andra, men aldrig förrän i dag har jag vetat, att den hade något med mig att göra.
— Det var synd, att du skulle höra det, sade mannen, men det gör ingenting, bara du inte tror på det.
Hustrun log.
— Inte känner jag med mig någon förbannelse, sade hon.
Ingmar tänkte, att han sällan hade sett någon ha ett bättre utseende.
134
