— Nog tror jag, att man kan säga om dig, att du är sund till kropp och själ, sade han.
Fram på våren var det, som hustrun fick barn. Hon hade hållit sig tapper hela tiden och aldrig visat någon oro. Ingmar trodde mången gång, att hon alldeles hade glömt det där, som Stig hade berättat. Vad honom själv angick, så tordes han efter det där samtalet inte gå upp i sin sorg såsom förut. Han tänkte alltid på att han måste visa sig sådan, att hustrun förstod, att han inte trodde på förbannelsen, som skulle följa med henne. Han försökte sätta på sig ett förnöjt ansikte hemma och inte gå och se ut, som om han väntade på Guds straff. Han började lägga sig vinn om sin egendom, och han visade sig hjälpsam mot folk, som hans far hade gjort. ”Det går inte an för mig att bara gå och se olycklig ut hädanefter”, tänkte mannen. ”Då inbillar sig Barbro, att jag tror på den där förbannelsen och går och sörjer över den.”
Hustrun var otroligt glad åt barnet. Det var en pojke. Han var välskapad och vacker, hade hög, bred panna och stora, klara ögon. Hon kallade gång på gång in Ingmar, för att han skulle se på gossen.
— Nog är han riktig, du, inte är det något fel på honom? sade hustrun.
Ingmar stod där helt förlägen, han höll händerna på ryggen och tordes inte röra vid barnet.
— Nog är han riktig alltid, upprepade han.
— Nu ska du få se, att han ser, sade hustrun. Hon tände ett ljus och förde det fram och åter förbi barnets ögon.
— Ser du, att han tittar efter ljuset? sade hon.
— Ja, sade Ingmar och var övertygad, att hustrun såg, att barnet rörde ögonen, fast han inte kunde märka det.
Det var några dar senare. Barbro var uppe, och hennes far och styvmor hade kommit för att se på barnet. Styvmodern tog upp gossen ur vaggan och liksom vägde honom på armarna.
— Det var ett stort barn, sade hon och såg belåten ut. Men strax därefter började hon betrakta barnets huvud.
— Har inte det här barnet för stort huvud? sade hon.
— Barn har stora huvuden i vår släkt, sade Ingmar.
