Alltsedan samtalet med Stig hade Ingmar jämt varit god mot Barbro, och ibland hade han visat sig mot henne, såsom det brukas bland nygift folk. Han trodde alltjämt, att all hans kärlek tillhörde Gertrud, och han sade till sig själv: ”Inte tycker jag om Barbro, men jag måste vara god mot henne, som har ett så tungt öde att bära på. Hon får lov att känna, att hon inte står ensam i världen, utan har en man, som vill ta vård om henne.”
Barbro grät inte mycket över barnet, sedan det var dött. Hon tycktes snarast vara nöjd, att det var borta. När ett par veckor hade gått, kom hon till lugn. Ingen kunde se på henne om hon gick och kände sig olycklig eller om hon nu igen hade slagit ifrån sig de svåra tankarna.
Fram på sommaren for Barbro upp till fäboden, och Ingmar gick ensam hemma.
Men nu kom det något besynnerligt över honom. När han kom in i stugan, gick han liksom och såg efter Barbro. Ibland, då han stod vid arbetet, lyfte han huvudet och lyssnade om han inte skulle höra hennes röst. Han tyckte, att all trevnad var borta från gården. Det var rakt inte samma ställe.
På lördagskvällen gick han upp i skogen till Barbro. Hon satt på stenhällen utanför fäboden. Hon höll händerna vilande i knäet, och fastän hon såg Ingmar komma, gick hon inte emot honom. Så satte han sig bredvid henne.
— Ser du, det har kommit över mig något så besynnerligt, sade han.
— Jaså, sade hon utan att fråga något vidare.
— Det är så, att jag har börjat tycka om dig.
Hon såg på honom, och han märkte, att hon var så trött, att hon knappt kunde orka med att lyfta ögonen.
— Det är allt för sent nu, sade hon.
Han blev alldeles förskräckt, när han såg hurudan hon var.
— Det är inte bra för dig att gå ensam här i skogen, sade han.
— Jo, jag har det gott här, jag ville stanna här hela livet.
Ingmar sökte tala om för henne, att han nu höll henne kär, att han inte hade en tanke för någon utom henne. Han
