hade inte vetat om hur det stod till med honom, förrän hon hade farit hemifrån. Barbro svarade bara fåordigt.
— Det där skulle du ha sagt mig förra hösten, sade hon.
— Tyckte du om mig förra hösten? frågade Ingmar.
— Då bad jag Gud var kväll, att du skulle komma att tycka om mig, sade Barbro. Jag hade låtit dig trampa mig under fötterna, om du bara hade sagt mig ett vänligt ord.
— Jag bar mig inte så åt emot dig, att du hade något skäl att tycka om mig, sade Ingmar undrande.
— Det var liksom bestämt på förhand, sade Barbro. Jag hade hört far tala så mycket om Ingmarsgården och Ingmarssönerna, att jag var alldeles uttröttad och var ivrig att finna fel på allt både hos gården och dig, men så fort jag hade satt fötterna innanför dörrarna på det gamla stället, så tyckte jag, att jag var som hemma och att det var där, som jag alltid hade längtat att få vara.
— Jag undrar hur det kunde komma sig, sade Ingmar.
— Jag tänker, att det kom ifrån far. När jag hade bott i Ingmarsgården en vecka och fått se hur det levdes där, så förstod jag, att allt det bästa hos far, det hade han därifrån, och alla de gammaldags bruk och skick, som vi hade hemma, dem hade han fått lära sig där. Jag tror, att far i hela sitt liv har strävat att bli som en Ingmarsson, och mig har han uppfostrat, för att jag skulle bli som en av Ingmarsdöttrarna.
— Ja, det var ju Sven Persson själv, som uppfostrade dig, sade Ingmar.
— Det var så. Mor dog, när jag var liten tös.
— Du ser väl själv, att det är omöjligt annat, än att jag skulle tycka om dig, sade Ingmar.
Barbro såg prövande på honom.
— I höstas tyckte jag, att det där andra bara hade varit en stor förblindelse, sade hon. Jag förstod inte, att jag hade kunnat bli kär i någon, som inte var som du. Och jag tänkte, att kanske du skulle ha sett, att det var något, som band mig till dig och ditt på ett särskilt sätt, om inte Gertrud hade stått emellan oss.
Ingmar satt tyst för att få tid på sig att tänka, men om en liten stund såg han upp och smålog.
138
