— Vi har fått en stor sorg, sade han, då han råkade Barbro.
— Vad är det? sade hon.
— Det är din far, som är död.
— Ja, det var stora nyheter för dig och mig, sade hon.
Barbro satte sig ner på en sten vid vägkanten och bjöd Ingmar sätta sig bredvid henne.
— Nu är vi fria att göra som vi vill, sade hon, och nu ska vi skiljas.
Han ville avbryta henne, men hon lät honom inte komma till ordet.
— Så länge som far levde, var det omöjligt, men nu måste vi genast söka skilsmässa. Det förstår du väl.
— Nej, sade Ingmar. Ingenting av den sorten förstår jag.
— Du såg väl vad det var för ett barn, som jag födde dig.
— Det var ett vackert barn, sade han.
— Det var blint, och det skulle ha blivit en fåne, sade hon.
— Det gör detsamma hurudant det var. Jag vill ha dig i alla fall.
Hon knäppte händerna, och Ingmar såg, att hon rörde läpparna.
— Tackar du Gud för detta? sade han.
— Hela sommaren har jag bett Gud om befrielse, sade hon.
— Herregud, ska jag nu förlora min lycka för en sådan där gammal sagas skull! sade han.
— Det var inte någon saga, sade Barbro, barnet var blint.
— Det vet ingen, sade han. Om det hade fått leva, skulle du ha fått se, att det hade sin riktiga syn.
— Men mitt nästa barn bleve en idiot i alla fall, sade hon, för nu tror jag på det.
Ingmar fortfor att strida med henne.
— Det är inte bara för barnets skull jag vill skiljas, sade hon.
Han frågade om det var något annat i vägen.
— Jag vill, att du ska fara till Jerusalem och föra hem Gertrud.
140