Karin sökte nu på sitt försiktiga vis förmå Ingmar att tala om hur han hade haft det och varför han hade rest till Jerusalem.
— Det var bra, att du kommer in till mig, så att jag kan få litet reda på hur det står till i hemtrakten, sade hon.
— Ja, svarade Ingmar, jag tänker, att det kan vara en hel mängd saker, som du vill veta besked om.
— Det har alltid varit så med folket där hemma, sade Karin och talade långsamt, likt en, som försöker att sätta sig in i en sak, som har varit länge borta ur tankarna, att de har velat ha någon att rätta sig efter. Än var det far, och än var det Halvor, och en lång tid var det skolmästarn. Jag undrar vem det kan vara nuförtiden?
Karin hade inte väl ställt denna fråga på Ingmar, förrän han fällde ner ögonlocken och blev sittande tyst utan att ändra en min.
— Kanske att det är kyrkoherden, som nu har blivit den styrande? gissade Karin.
Ingmar satt styv och rak och svarade alltjämt ingenting.
— Jag har tänkt för mig själv, att det väl nu är Ljung Björns bror, Per, som är den ypperste mannen i hela socken, envisades Karin, men även denna gång blev hon utan svar.
— Jag vet ju, började hon på nytt, att det har varit vanligt, att folk rättar sig efter husbonden på Ingmarsgården, men ingen kan begära, att de ska låta styra sig av en, som är så ung som du. Hon höll upp, och Ingmar gav nu äntligen ett svar.
— Du vet nog, att jag är för ung för att bli invald i råd eller nämnder.
— Man kan nog styra folk utan att ha så många ämbeten, sade Karin.
— Ja, svarade Ingmar, det kan man.
När Ingmar yttrade detta, genomfors Karin av en glädjekänsla. ”Ack, inte frågar jag numera efter allt detta!” tänkte hon, men hon kunde i alla fall inte låta bli att vara glad åt att ättens gamla makt och anseende hade övergått till Ingmar. Hon rätade upp sig och började tala i myndigare ton än hittills.
