Karin kom mycket sävligt fram med nästa fråga.
— Då har nog Börs Berit varit den, som har sörjt mest av alla?
— Å nej, sade Ingmar med kärv röst, det var en annan, som passade på var kväll i höstas, då det var mörkt och svart, och rodde neråt älven till skolmästarns och satte sig på den där stenen vid älvbrädden, som Gertrud förr i världen brukade slå sig ner på, då hon satt och såg på solnedgången.
Karin menade nu, att hon visste varför Ingmar hade åldrats, och bytte raskt om samtalsämne.
— Är det din hustru, som sköter gården, medan du är borta? frågade hon.
— Ja, svarade Ingmar.
— Hon är en god husmor? fortfor Karin.
— Ja, svarade Ingmar än en gång.
Karin strök med handen neråt förklädet, innan hon sade något mer. Hon tyckte sig nu minnas, att systrarna hade berättat, att det inte hade varit något gott förhållande mellan Ingmar och hustrun.
— Har ni några barn? frågade hon till sist.
— Nej, sade Ingmar, vi har inget barn.
Karin satt nu rådlös, hon strök och strök med handen neråt förklädet. Det bar henne emot att fråga Ingmar rent ut varför han hade kommit. Sådant hade aldrig varit sed på Ingmarsgården. Så kom Ingmar själv henne till hjälp.
— Barbro och jag ska skiljas, sade han med hård röst.
Karin for upp. På en gång var hon alldeles sådan, som om hon hade suttit som husmor på Ingmarsgården. Hon mindes intet annat än sina gamla tycken och känslor.
— Gud bevare dig för vad du säger, utbrast hon, aldrig har någon i vår släkt låtit skilja sig!
— Det är redan avgjort, sade Ingmar, vi blev skilda för ett år till säng och säte på hösttinget. När det året är förbi, ska vi lägga in om riktig skilsmässa.
— Vad har du då emot henne? frågade Karin. Du kan aldrig få någon, som är mer förmögen och ansedd.
— Inte har jag något emot henne, sade Ingmar undvikande.
