fönstret och såg ner på gården, där Ingmar stod och hängde mot en vägg och såg mer hjälplös och tafatt ut än någonsin. Det flög liksom ett litet leende över mrs Gordons ansikte.
Hon svarade Karin, att hon ogärna ville driva någon ur kolonien, allra minst den, som hade kommit så långt bortifrån och hade så många kära släktingar bland kolonisterna. Om nu Gud hade sänt Gertrud en prövning, sade hon, så borde de väl vakta sig för att inte låta henne genomgå den.
Karin blev förvånad över svaret. I sin iver gick hon närmare mrs Gordon och kom så långt fram, att hon kunde se vem det var, som denna stod och log åt. Men Karin å sin sida såg endast hur lik fadern Ingmar hade blivit, och så ond hon än var på honom, förargade det henne i alla fall, att inte mrs Gordon förstod, att den, som hade det utseendet, var en man framför alla andra och hade mera klokhet och duglighet än andra människor.
— Nå ja, sade hon, ni kan likaså gärna låta honom stanna, för han ställer i alla fall om så, att det går, som han vill.
På kvällen denna dag voro de flesta av kolonisterna
samlade i den stora salen. De hade det där mycket
behagligt och angenämt. Somliga sutto och sågo på barnen, som
roade sig med att leka, andra samtalade om det, som hade
hänt dem under dagen, en del flyttade sig undan i en
vrå och läste högt ur amerikanska tidskrifter. När Ingmar
Ingmarsson såg det stora, väl upplysta rummet och de
många glada och förnöjda människorna, kunde han inte låta
bli att tänka: ”Det är säkert, att dalbönderna är lyckliga
här, och att de inte längtar hem. De här amerikanarna
förstår sig mycket bättre på att ställa det trevligt för sig och
andra, än vi gör. Jag förstår, att det är för det goda
hemlivets skull, som kolonisterna kan bära alla sorger och
försakelser. Det är sant, att de, som förr ägde en hel gård, nu
får nöja sig med ett rum, men så får de till gengäld mycket
mer glädje och munterhet än förr. Och så har de fått se
och lära en otrolig mängd saker. De vuxna vill jag inte tala
148
