Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/158

Den här sidan har korrekturlästs

— Han hade litet gråsprängt skägg, upprepade hon för sig själv, det var rätt kort och kluvet i två spetsar. Han hade ett långlagt ansikte, näsan var lång och pannan var bred, men inte så särdeles hög. Och han var alldeles lik Kristus, som jag har sett honom målad, han var alldeles sådan, som han kom emot mig på skogsvägen, utom det att han nu var ändå skönare och härligare. Det stod ljus ur hans ögon och stor makt, och omkring dem var mycket mörker och även många rynkor. Ja, omkring hans ögon låg allt församlat, både vishet och kärlek och sorg och medömkan och ännu något mer, som om de ögonen ibland skulle ha så stark syn, att de kunde se ända bort genom himlarna till Gud och hans änglar.

Under hela hemvägen var Gertrud i den mäktigaste hänförelse. Så uppfylld av lycka hade hon inte varit sedan den dagen, då hon mötte Kristus på skogsvägen. Hon gick framåt med knäppta händer och upplyfta ögon och såg ut, som om hon inte mer vandrade på jorden, utan på skyar och blå luft.

Att möta Kristus här i Jerusalem, det var ännu mer betydelsefullt, än att han hade visat sig för henne i den vilda skogsmarken i Dalarne. Där hade han glidit förbi henne som en syn, men när han nu uppenbarade sig här, betydde det, att han var återkommen för att verka bland människorna.

Ja, det var så stort, detta, att Kristus var kommen, att hon inte på en gång kunde tänka igenom allt, vad det betydde, men frid och fröjd och salighet, det var det första, som den vissheten medförde.

När Gertrud kom ut ur staden och närmade sig kolonien, mötte hon Ingmar Ingmarsson. Han gick alltjämt i de fina svarta kläderna, som passade så illa till hans valkiga händer och grova drag, och såg tung och håglös ut.

Genast från första ögonblicket, då Gertrud återsåg Ingmar i Jerusalem, hade hon förvånat sig över att hon en gång hade varit så fästad vid honom. Ävenså hade det förefallit henne besynnerligt, att Ingmar där hemma synts henne vara en sådan storkarl. Så fattig han hade varit, hade både hon och andra tyckt, att hon aldrig kunde få ett finare gifte.

154