Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/160

Den här sidan har korrekturlästs

tyckts henne så märkvärdig, då hon upplevde den, men den blev till intet, då hon försökte att tala om den.

I alla fall såg det ut, som om Ingmar hade blivit glad, därför att hon hade tilltalat honom. Han gjorde sig mycken möda med att fråga ut Gertrud om tiden och stället, där hon hade mött mannen. Och han tog mycket noga reda på hans dräkt och utseende.

Men när de hade kommit inom kolonien, skyndade Gertrud bort från Ingmar. Hon kände stor nedslagenhet och en otrolig trötthet. ”Jag förstår, att det inte är meningen, att jag ska berätta detta för andra människor”, tänkte hon. ”Ack, så lycklig jag var, när jag var ensam om att veta det!”

Hon beslöt att inte vidare tala om det för någon. Hon skulle också be Ingmar tiga.

— Det är ju en sanning, det är ju en sanning, upprepade hon för sig själv, att jag har mött honom, som jag såg på skogsvägen. Men det är väl för mycket begärt, att någon ska tro mig.

Ett par dagar efteråt blev Gertrud mycket förvånad. Ingmar kom fram till henne strax efter aftonmåltiden och berättade, att även han hade sett den där mannen i de svarta kläderna.

— Alltsedan du har talat om, att han fanns, har jag gått fram och tillbaka på den här samma gatan och väntat på honom, sade Ingmar.

— Käre, då trodde du ändå på mig! sade Gertrud och blev glad. All trosvissheten lågade på nytt upp inom henne.

— Jag är ju inte en av dem, som har så lätt för att tro, sade Ingmar.

— Har du någonsin sett ett sådant ansikte? frågade Gertrud.

— Nej, svarade Ingmar, aldrig har jag sett ett sådant ansikte.

— Är det inte så, att du ser det för dig, vart du går?

— Jo, det är sant, att det gör jag.

— Tror du inte nu, att han är Kristus?

Ingmar undvek att ge ett svar på detta.

— Det blir hans sak att visa oss vem han är.


156