alla röra huvudet, kastade det med en tvär rörelse över åt höger, så åt vänster, åt höger, åt vänster. De rörde sig alla i samma takt och ropade vid varje vändning: Allah, Allah! Han i mitten stod nästan stilla, men utmärkte takten genom en svag böjning med huvudet.
— Vad är detta? sade Gertrud. Vad är detta?
— Du, Gertrud, har varit i Jerusalem längre än jag, sade Ingmar, du vet bäst själv vad detta är.
— Jag har hört talas om sådana, som kallas dansande dervischer, sade Gertrud, det här är visst deras gudstjänst.
Hon satt tyst och tänkte, så sade hon:
— Detta är bara början, det är kanske bruket här i landet. Det är väl, som när vi där hemma börjar gudstjänsten med en psalm. Då detta är över, kommer han nog att utlägga sin lära. Ack, vad jag ska bli glad, när jag får höra hans röst!
Männen, som sutto mittpå gården, fortforo att framstöta: Allah, Allah! allt under det att de kastade huvudet fram och åter. De rörde sig i allt hastigare takt, deras pannor började betäckas av svettdroppar, och Allah-ropen ljödo som rosslingar.
De fortsatte oavbrutet under flera minuters tid, ända tills deras ledare gjorde en liten rörelse med handen. Då hejdade de sig ögonblickligen.
Gertrud hade suttit med sänkta ögon för att inte behöva se hur de pinade sig. Då det blev stilla, såg hon upp och sade till Ingmar:
— Nu börjar han nog tala. Den, som vore så lycklig och kunde förstå hans predikan! Men jag ska vara nöjd, om jag endast får höra hans röst.
Det var stilla för ett ögonblick, men snart gjorde ledaren ett tecken, och hans anhängare började på nytt ropa: Allah, Allah! Denna gång blevo de anvisade att röra hela överkroppen och inte blott huvudet. Snart var allt åter i full gång. Mannen med det mäktiga ansiktet och de sköna Kristusögonen tänkte inte på något annat än att driva sina anhängare till allt häftigare rörelser. Han lät dem fortsätta minut efter minut. De höllo ut, liksom genom en övernaturlig
