kraft, mycket längre, än vad man skulle tro mänsklig styrka kunna uthärda. Det var mycket hemskt att se alla dessa män, som tycktes döden nära av ansträngning, och att höra de stönande ropen, som framstöttes ur deras strupar, där det inte mer fanns någon luft.
Det blev uppehåll om en stund, så började de häftiga rörelserna på nytt, så blev det åter uppehåll.
— De har nog övat sig länge, de här karlarna, sade Ingmar, innan de har vant sig att gå på så här ohejdat.
Gertrud såg upp till Ingmar med ett hjälplöst och litet ängsligt utseende. Hennes läppar darrade en smula.
— Tror du inte, att han någon gång slutar med detta? frågade hon. Så kastade hon en blick på den mäktiga gestalten, som stod bjudande och befallande mitt bland de sina, och hon livades åter av hopp.
— Snart ska nog de sjuka och olyckliga komma hit för att söka honom, sade hon innerligt. Jag ska få se, då han botar de spetälskas sår och återger de blinda deras syn.
Men dervischen fortsatte, som han hade börjat. Han gjorde ett tecken, att alla skulle stiga upp, och nu blev det ännu häftigare rörelser. Alla stodo kvar på samma platser, men deras stackars kroppar rörde sig och svängde med den största häftighet. Ögonen stirrade glanslösa och blodsprängda, flera av männen tycktes omedvetna om var de befunno sig, kropparna rörde sig liksom ofrivilligt fram och åter, upp och ner allt hastigare och hastigare.
Äntligen, då de hade suttit där i väl ett par timmar, grep Gertrud i sin stora ängslan om Ingmars arm.
— Har han då intet annat att lära dem? viskade hon.
Ty hon började nu förstå, att mannen, som hon hade trott vara Kristus, inte hade något annat att lära bort än dessa vilda övningar. Han hade ingen annan tanke än att hetsa och egga dessa vansinniga. Då någon av dem rörde sig ivrigare och mer uthålligt än de andra, flyttade han honom fram i kretsen och lät honom stå där bugande och stönande som ett föredöme för de övriga. Själv blev han också allt ivrigare. Även hans kropp började svänga och vrida sig, som om den inte mäktade hålla sig stilla.
162
