Gertrud satt och kämpade med gråt och förtvivlan. Alla förhoppningar och drömmar smulades sönder inom henne.
— Har han inget, inget annat att lära dem? frågade hon än en gång.
Liksom till svar gav dervischen ett tecken till några tjänare, som inte hade tagit del i övningarna. Dessa grepo ett par instrument, som hängde på en pelare, ett par trummor och tamburiner. På samma gång som musiken ljöd, blevo ropen högre och gällare, och människorna vredo sig alltmera våldsamt. Flera av dem kastade av sina fezer och turbaner och löste upp sitt hår, som var nästan alnslångt. De sågo förfärliga ut, medan de svängde sig, så att det långa håret än for fram över deras ansikten, än flög bakåt ryggen. Deras ögon blevo allt orörligare, deras ansikten blevo som döda människors ansikten, deras rörelser övergingo till krampryckningar, och ur munnen trängde vitt skum.
Gertrud reste sig. All glädje och hänförelse hade dött. Den sista förhoppningen var död. Det fanns ingenting annat kvar än djup vedervilja. Hon gick till utgången utan att ens se bort till honom, som hon nyss hade trott vara den utsände frälsaren.
— Det är allt synd om detta landet, sade Ingmar, när de stodo på gatan. Tänk sådana lärare, som här fanns förr i världen, och nu går den där mannens undervisning bara ut på att få dem att svinga och svänga som galna!
Gertrud svarade ingenting, hon gick fort hemåt. När de stodo utanför kolonien, höjde hon lyktan.
— Såg du honom på detta sättet i går? frågade hon och såg in i Ingmars ansikte med ögon, som voro glödande av vrede.
— Ja, sade Ingmar utan tvekan.
— Gjorde det dig så ont, att jag var lycklig, att du måste visa honom för mig? sade Gertrud. Detta ska jag aldrig förlåta dig, tillade hon om en stund.
— Det förstår jag nog, sade Ingmar, men man får i alla fall lov att göra det, som är rätt.
De smögo in genom bakporten. Gertrud lämnade Ingmar med ett förbittrat skratt.
