Och snart vandra alla dessa blommor från Sion, blommor från Hebron, blommor från Oljoberget, blommor från Jeriko ut i världen.
De säljas i butikerna, de sändas bort i brev, de skänkas som minnen, de givas i utbyte mot fromma gåvor. Längre än pärlor från Indien och siden från Brussa spridas de små ängsblommorna, det fattiga, heliga landets enda rikedom.
Det var en vacker vårmorgon. I den Gordonska kolonien
rådde stor brådska, alla människor gjorde sig i ordning
att dra ut och insamla blommor. Barnen, som skulle få
vara fria från skolan hela dagen, sprungo omkring i vild
lek och bådo alla att låna dem korgar för
blomsterplockningen. Kvinnorna hade varit uppe sedan fyra på morgonen
för att laga till matsäck, de sysslade ännu i köket med
plättjärn och syltburkar. Några av männen packade ränslarna
fulla med smörgåspaket och mjölkbuteljer, med kallt kött
och bröd. Andra togo i handen flaskor med vatten eller
korgar med tekoppar och bröd. Äntligen öppnades porten.
Barnen stormade först ut, så kommo alla de andra i stora
och små grupper. Ingen stannade hemma. Det stora huset
stod snart alldeles öde.
Hök Gabriel Mattsson var mycket lycklig den dagen. Han lagade så, att han fick gå bredvid Gertrud, och han hjälpte henne i backarna med allt, vad hon hade att bära. Gertrud gick med huvudduken långt framskjuten i pannan, så att Gabriel inte såg mer än hakan och den dunvita kinden. Han gick och smålog åt sig själv, som kunde vara så nöjd, bara därför att han fick gå bredvid Gertrud, fastän han varken såg hennes ansikte eller talade med henne.
Gabriel hade känt en bitter oro och ängslan första tiden efter Ingmars ankomst till kolonien, därför att han hade fruktat, att Ingmar hade kommit dit i avsikt att föra Gertrud med sig till Sverige. Men Gertrud var Gabriels förtrogna och vän. Det skulle ha blivit en förfärlig saknad för honom att mista henne. Ibland hade han känt ett sådant uppror inom
166
