Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/171

Den här sidan har korrekturlästs

sig, att han hade fruktat, att han hade kommit att till henne överflytta all den stora kärlek, som han hade hyst för Gunhild. Men nu hade Ingmar redan gått i hela tre månader i Jerusalem utan att ha kommit Gertrud närmare, och detta gjorde, att Gabriel hade börjat återfå sin sinnesfrid. ”Det är ingen kärlek, som jag hyser för Gertrud”, tänkte han. ”Det är bara därför, att jag ingen annan har, som jag riktigt kan tala med, som jag inte kan fördra, att hon skulle fara härifrån. Bara jag vet, att jag får behålla henne, är jag alldeles lugn, och nu, när vi vandrar här tillsammans, känner jag för henne endast så som för en kär syster.”

Han var lycklig över att det inte hade uppstått någon kärlek mellan Gertrud och honom, för Gordonisterna tilläto inte, att de unga i kolonien ingingo äktenskap. De ansågo, att man för enighetens skull måste älska alla lika mycket. Det gick inte an att binda sig vid någon särskilt. Så att det skulle bara ha varit en stor olycka, om han hade fäst sig vid Gertrud med verklig kärlek.

Inte heller var Gertrud kär i honom, det var han viss om. Hon hade varit dyster och människoskygg, alltsedan hon inte längre väntade frälsarens snara ankomst. Hon tålde Gabriel litet bättre än andra, men det var allt. Det föreföll inte troligt, att Gertrud åter skulle kunna hysa en jordisk kärlek.

Karin Ingmarsdotter och hennes systrar gingo efter Gabriel och Gertrud. De stämde upp en morgonpsalm, som de hade sjungit med sin mor hemma på Ingmarsgården, när de hade suttit vid spinnrocken i den tidiga morgonstunden.

Närmast framför Gabriel vandrade gamle korpral Fält. Han hade alla barnen omkring sig, som vanligt var nuförtiden. De klängde sig om hans käpp och drogo i hans rockskört. Gabriel kom ihåg honom från fordom, då alla barn sprungo långa vägar, bara de sågo honom, och han tänkte för sig själv: ”Jag har aldrig sett honom se så styv och morsk ut som nu. Han är så stolt över att barnen håller sig till honom, att mustascherna reser sig som borst, och han har fått en skarpare krök på näsan, än han hade förut.”

Mittibland de vandrande såg Gabriel Hellgum, som gick

167