Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/172

Den här sidan har korrekturlästs

där med sin hustru vid ena handen och sin vackra lilla dotter vid den andra. ”Det är märkvärdigt med Hellgum”, tänkte Gabriel, ”han har blivit mycket tillbakasatt, sedan vi har slutit oss till amerikanarna, och det kan ju inte vara annorlunda, när de är så framstående och har så stora gåvor att utlägga Guds ord. Jag skulle nog vilja veta vad han tänker om det, att inga människor flockar sig omkring honom på en sådan dag som denna. Men den, som är glad att få ha honom för sig själv, det är hustrun. Det syns på hennes hållning och sätt. Hon har aldrig i sitt liv varit så lycklig.”

Alldeles i spetsen av tåget gick den vackra miss Young. Bredvid henne vandrade en ung engelsman, som hade slutit sig till kolonien för flera år sedan. Gabriel visste liksom alla andra, att den unge mannen älskade miss Young, och att han hade gått in i samfundet i hopp att få gifta sig med henne. Den unga flickan tyckte säkerligen också om honom, men Gordonisterna ville inte jämka på sina stränga lagar för hennes skull, och så hade de unga måst leva år efter år i hopplös väntan. Denna dag gingo de bredvid varandra, talade endast med varandra och hade inte ögon för någon annan. Och där de skyndade fram lätta och smidiga i spetsen av tåget, var det, som om de ville hasta bort, lämna hela skaran efter sig och fly ut i världen för att en gång få leva sitt eget liv.

Men i slutet av tåget såg Gabriel Ingmar Ingmarsson. Han gick och samtalade med Eliahu. Han var mycket tillsammans med denne nu om dagarna, och Gabriel visste väl, att Ingmar sökte lära sig engelska av Eliahu. Detta tydde på att Ingmar inte med det första ämnade lämna kolonien, men Gabriel var nästan säker om att han inte skulle få Gertrud med sig därifrån, om han än stannade året ut.

Till en början gick tåget rätt öster ut upp i en ödslig och vild bergstrakt. Där funnos ännu inga blommor, myllan var bortsköljd från de branta kullarnas sidor, allt var naket, gulgrått berg.

”Det är dock besynnerligt”, tänkte Gabriel. ”Jag har aldrig förr sett en himmel så blå som den, som reser sig

168