Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/175

Den här sidan har korrekturlästs

blickade hon upp till Gabriel, som väntade hon att få höra något nytt och märkvärdigt.

— Det kan hända, sade Gabriel, att liksom det är bra för barn att leka, att de är vuxna, så kan det också vara bra för stora att ibland förvandla sig till barn. När jag ser dessa gamla karlarna, som är vana att så här års arbeta ute i vilda skogen och slita med timmerhuggning och vedkörning, gå här i sådan barnsyssla som blomplockning, så tänker jag, att vi är på väg att lyda Jesus och omvända oss och bli som barn.

Gabriel såg, att det lyste i Gertruds ögon. Hon förstod nu vad han ville säga, och hon blev mycket glad åt tanken.

— Jag menar, att vi har blivit som barn allesammans, sedan vi har kommit hit ut, sade hon.

— Ja, sade Gabriel, vi har då åtminstone varit som barn däri, att vi har måst ta emot all möjlig uppfostran. Vi har fått lära hur vi ska hålla gaffel och sked och att tycka om mat, som vi aldrig förr hade smakat. Och det var då bra barnaktigt, att vi i början måste ha ledsagare med oss, när vi gick ut, för att vi inte skulle gå vilse, och att vi blev varnade för människor, som var farliga, och för platser, som det inte var tillåtet att besöka.

— Vi, som kom ifrån Sverige, var som riktiga småbarn, vi fick ju allra först lära oss att tala, sade Gertrud. Vi måste fråga efter namn på bord och stol, på skåp och säng.

De blev nu båda mycket ivriga och ansträngde sig för att finna likhetspunkter. Gabriel var överlycklig över att han hade kunnat hitta på något, som intresserade Gertrud så, att hon lade bort sin vanliga håglöshet och talade livligt och glatt som förr i världen.

— Jag har fått lära mig att känna igen markens växter och träd på samma sätt, som mor lärde mig det, när jag var liten, sade Gabriel. Jag har fått lära att skilja persikor från aprikoser och det knotiga fikonträdet från den förvridna oliven. Jag har fått lära att känna igen turken på hans korta jacka och beduinen på hans randiga mantel och dervischen på hans filtmössa och juden på de små skruvlockarna vid örat.


171