— Ja, sade Gertrud, det är just, som vi i barndomen lärde oss att skilja bönder från Floda och Gagnef på de olika rockarna och hattarna.
— Det mest barnlika är väl, att vi helt och hållet låter de andra ställa för oss, sade Gabriel, och att vi inte har några egna pengar, utan måste begära var slant av andra. Varenda gång som en frukthandlare bjuder ut åt mig en apelsin eller en druvklase, minns jag just hur det kändes i barndomen, när jag måste gå förbi karamellstånden på marknaden, därför att jag inte hade en enda slant i fickan.
— Jag tror visst, att vi har blivit alldeles omskapade, sade Gertrud. Om vi nu komme tillbaka till Sverige, skulle folket där hemma inte känna igen oss.
— Vi kan väl inte annat än tycka, att vi är barn igen, när vi går och gräver i ett potatisland, som inte är större än ett ladugolv, sade Gabriel ivrigt, och när vi sedan plöjer det med en plog, som är gjord av en trädgren, och när vi har en sådan där liten åsna till häst, och när vi inte har något riktigt arbete att sköta, utan bara ska plocka med litet hemsysslor.
— Men det var väl allt så, att Kristus tänkte mest på sinnelaget, när han sa de där orden, menade Gertrud.
— Sinnelaget har också blivit förvandlat, inföll Gabriel, det har det visserligen. Har du inte märkt, att om vi nu har tunga bekymmer, så går vi inte och bär på dem i dagar och veckor, utan vi låter dem vara glömda om ett par timmar?
Just när Gabriel sade detta, ropade man åt dem, att de skulle komma och äta frukost. Gabriel blev helt misslynt, han hade gott kunnat gå där bredvid Gertrud och tala med henne hela dagen utan att bli hungrig.
I alla fall kände han den dagen en sådan ro och tillfredsställelse, att han tänkte: ”Det är säkert, att kolonisterna har rätt. Människorna behöver endast leva i frid och enighet, som vi gör, för att vara lyckliga. Jag är nu alldeles nöjd med att allt är, som det är. Så mycket jag håller av Gertrud, bryr jag mig inte om att föra hem henne som min hustru. Jag känner inte mer en sådan pinande kärlekslängtan, som
172
