illa med mig”, tänkte den sjuke, ”att de inte vill unna mig att se det rätta Jerusalem!”
Bönderna buro honom neråt den branta sluttningen framför portöppningen. Birger tyckte, att de buro honom ner i jordens innandömen.
När Birger hade kommit genom valvet, satte han sig upp en smula. Nu skulle han se efter om de hade burit honom in i den gyllene staden.
Birger blev mycket förvånad över att på alla sidor bara se fula, gråa husmurar, och än mer bestört blev han över att se de lemlästade tiggare, som sutto vid porten, och de magra, smutsiga hundarna, som lågo och sovo fyra och fem tillsammans på de stora avskrädeshögarna.
Han hade aldrig förr känt en så besynnerlig, frän stank, som här mötte honom, eller en sådan kvav hetta. Han undrade om det fanns en vind så stark, att den kunde få denna tunga luften att röra sig.
När Birger såg ner på gatstenarna, fann han, att de voro täckta med ett intorkat lager av smuts. Han förundrade sig över alla de sopor och kålblad och fruktskal, som lågo utkastade på gatan.
— Jag undrar allt varför Halvor bryr sig om att visa mig det här fattiga och eländiga stället, mumlade han för sig själv.
Bönderna buro Birger raskt framåt staden. De hade redan varit där inne flera gånger och kunde tala om för den sjuke vad det var för platser, som de gingo förbi.
— Det där är den rike mannens hus, sade Halvor och pekade på en byggnad, som Birger tyckte vara alldeles fallfärdig.
De veko av in på en gata, som föreföll så mörk, som om den aldrig hade varit belyst av en solstråle. Birger låg och betraktade valvbågarna, som voro spända från hus till hus tvärsöver gatan. ”De behövs nog”, tänkte han. ”Om de här rucklena inte vore så väl stödda, skulle de snart störta omkull.”
— Detta är Kristi lidandes väg, sade Halvor till Birger, här var det, som Jesus vandrade med korset.
14
