Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/186

Den här sidan har korrekturlästs

mörk. Men vid åttatiden blev det klart månsken. Alla de kullar, mellan vilka vägen slingrade fram, blevo synliga vitt och brett omkring.

Vägen klättrade upp och ner över dessa kullar. Så snart Ingmar hade övervunnit en av dem, stod en ny och väntade honom. Han kände sig stundom mycket trött, men den där främmande makten drev honom framåt. Han gav sig inte tid att stanna och vila ens en minut.

Ingmar gick på detta sätt framåt timme efter timme. Hur långt han hade gått, visste han inte, men alltjämt befann han sig kvar bland kullarna. Så snart han nådde krönet av en backe, tänkte han, att han nu borde vara så långt kommen, att han kunde se Sarons slätt och havet, som utbredde sig där bakom. Men han såg inte annat än räckor av kullar, som radade upp sig framför honom.

Ingmar drog upp sin klocka. Månskenet var så starkt, att han med stor lätthet kunde urskilja siffror och visare. Det led redan framemot elva.

”Ack, att det är så sent!” tänkte han. ”Och jag är ännu kvar oppe bland Juda berg!”

En allt starkare ängslan grep honom. Han kunde inte gå, utan måste springa. Han flämtade, blodet bultade vid hans tinningar, och hjärtat slog häftigt.

— Jag förstör mig, på det här sättet kan jag inte stå ut, sade han, men han sprang i alla fall.

Han sprang med god fart utför en lång sluttning. Vägen låg slät och jämn i månskenet, och han tänkte inte på någon fara. Men i daldjupet kom han med ens in i en mörk skugga. Där såg han inte vägen så klart, men sprang alltjämt. Så snavade han mot en sten och föll omkull.

Han kom genast upp igen, men kände strax, att han hade stött sitt knä, så att han hade svårt för att gå. Han gick och satte sig vid vägkanten. ”Det går väl snart över”, tänkte han, ”men nu för det första får jag lov att vila en stund.”

Han kände det emellertid nästan omöjligt att sitta stilla. Han kunde knappt ge sig tid att flämta ut.

— Nog märker jag, att jag inte är i min egen makt, sade

182