han. Det är, som om någon skulle släpa och driva mig ner mot Jaffa.
Han steg upp igen. Han kände svåra smärtor i knäet, men brydde sig inte därom, utan vandrade vidare. Om en liten stund nekade benet rentav att göra tjänst, och han blev liggande på vägen.
— Nu är det slut med mig, sade han, då han föll, och talade till den där makten, som drev honom. Nu må du finna på något för att hjälpa mig.
När Ingmar sade detta, hörde han långt bortifrån dånet av rullande hjul. Det närmade sig med otrolig snabbhet. Nästan i samma ögonblick, som han hade hört det i avlägset fjärran, var det tätt inpå honom. Han hörde på farten, att hästen kom i vilt galopp utför backarna. Över allt annat hördes en piska, som oupphörligen klatschade, och de tillrop, varmed körsvennen eggade hästen.
Ingmar fick bråttom att resa sig upp från vägen, där han låg, och gå över till vägkanten, för att han inte skulle bli överkörd.
Äntligen kom den åkande neråt den långa liden, som Ingmar nyss hade sprungit utför. Han kunde gott se den, som kom. Åkdonet var en vanlig simpel, grönmålad kärra av den sorten, som brukas i Västerdalarne. ”Jaså”, tänkte Ingmar genast, ”det här står visst inte rätt till. Det finns nog inga sådana kärror här i Palestina.” Kusken tycktes honom än besynnerligare. Han var också där hemifrån och såg ut som en riktig dalkarl med en liten, svart hatt och rundklippt hår. Till yttermera visso hade kan kastat av sig rocken och satt och körde i en grön klädesväst med röda ärmar. Det plagget var från Dalarne, det kunde ingen ta miste på. Hästen var ock förunderlig. Det var ett härligt, stort och starkt djur. Till färgen var den svart och så blank och välskött, att det sken av den. Han, som åkte, satt inte ner, utan stod lutad framöver hästen och klatschade med piskan över dess huvud för att driva på den. Men hästen tycktes inte känna slagen, inte heller var den ansträngd av den förfärliga farten, utan bara jagade framåt, som om det hade varit en lek.
