När den åkande kom mittframför Ingmar, höll han stilla med ett ryck.
— Du kan få åka med mig, om du vill, sade han.
Så ivrig Ingmar än var att komma fram, hade han dock ingen vidare lust att ta emot anbudet. Inte nog med att han förstod, att det var otyg och spökeri alltsammans, men den där karlen hade ett otäckt ansikte, fullt av ärr, som om han ofta hade varit i slagsmål. Över ena ögat hade han till och med ett färskt knivhugg.
— Jag kör nog fortare, än du är van vid, sade karlen, men jag trodde, att du hade bråttom.
— Har du en säker häst? sade Ingmar.
— Han är blind, men nog är han säker.
Ingmar började skälva från huvud till fot. Karlen böjde sig över kärran och såg honom in i ansiktet.
— Kom du med i all trygghet, sade han, du kan nog förstå vem det är, som har skickat mig. När han sade detta, tyckte Ingmar, att han fick allt sitt mod tillbaka. Han steg upp i kärran, och med ursinnig fart körde den neråt mot Sarons slätt.
Mrs Gordon hade rest till Jaffa för att vårda en av sina
goda vänner, som hade insjuknat. Denna var hustru till en
missionär, som alltid hade varit vänligt sinnad mot
kolonisterna och hade bringat dem mångfaldig hjälp.
Nu var det den natten, då Ingmar Ingmarsson var på väg ner till Jaffa. Mrs Gordon hade suttit uppe och vakat över den sjuka till över midnatt, men då hade hon blivit avlöst. När hon kom ut ur sjukrummet, såg hon, att natten var ljus och klar med sådant där vackert, silvervitt månsken, som man endast får se nere vid havskusten. Hon gick ut på en altan och ställde sig att se ut över de stora orangeträdgårdarna, över den gamla staden, som tornade upp sig på sin branta klippa, och över det obegränsade, glittrande havet.
Mrs Gordon befann sig inte inne i själva Jaffa, utan i den tyska kolonien, som ligger på en liten höjd utanför staden.
184
